Metal Matlådan 5: Finalen

Är det någon som minns mina Metal Matlådan inlägg?
(del 1)
(del 2)
(del 3)
(del 4)

I söndags fick jag se de fyra banden live på Ullevi. En väldigt mäktig upplevelse måste jag erkänna. Trots att jag egentligen lovat att lägga ner Metal Matlådan, så kände jag att jag var tvungen att ge serien en värdig avslutning.
Detta inlägget kommer således handla om Big 4 konserten plus lite annat mys!

Allt innan banden började spela:

För att en sådan här konsert ska kan uppskattas till max gäller det att man står riktigt långt fram, och inte tvingas se hela konserten på storbildsskärmarna. Därför började jag köa klockan 12.30 (insläppet skedde klockan 16.00). Det ska också tilläggas att vi absolut inte var först utan att det var folk som hade suttit där sedan 7 på morgonen. Experterna hade lovat skurar och dåligt väder, det vi möttes av när vi kom till Ullevi var solsken och ölmagar. Värmen var nästan olidlig och det första jag gjorde var att springa och köpa fyra flaskor vatten.

När klockan slog 15.45 började den första kontrollen öppnas och folk tryckte sig fram för att kom in snabbare. Helt galet var det. Folk armbågades och det var som om Laserturken kommit på besök. Men efter en massa bök kom man in genom den och efter det gällde det att komma genom två liknande stopp.

Sen stod man äntligen där, blickade ut över arenan, och nu gällde det bara att komma fram till scenen. Fast då skulle man tydligen genom en till safety check (det var där man fick sina blåa band) och efter det kunde man ta plats in i längst fram området. Framför oss hade vi tre-fyra personer. Man såg hela scenen. Det var fantastiskt.

Anthrax lirar:


Jag hade faktiskt förväntat mig att Anthrax uppträdande skulle bli ett av de sämre jag sett (mest p.g.a. att Scott "Mr Getskägg" Ian stannat hemma för att vänta på storken). Men ack så fel jag hade...
Hela bandet var som en duracell-kanin på tjack och kärleken till musiken märktes under hela spelningen.

Basisten Frank Bello dansade runt hela scenen och med hans mysiga ansiktsuttryck kunde man tro att han precis blivit felaktigt utsläppt från ett mentalsjukhus.

Dock var det Joey Belladonna som stal showen. Han var helt obegripligt bra. Till skillnad från de övriga tre banden spelar inte Belladonna något instrument, och därför kunde han hitta på mycket andra saker istället.
Han hann med att dricka red bull och slänga ut halvtomma burkar till publiken (jag var som så när på att fånga) och han verkligen peppade oss folk i solona och mellan låtarna. Sen hans röst...  Rawr.

Det negativa jag har att säga om detta uppträdandet var att ljudet var riktigt ruggigt dåligt! Nog för att det kan vara Ullevi som förstör allt (har varit så ett antal gånger), men ett Big 4 band ska väl inte behöva ha det sådär krasst? Dessutom gick inte allt folk igång på bandets musik, vilket hade behövts.

Bästa med uppträdandet:
Indians & I Am The Law som var 100 gånger bättre än studioversionerna + Den sprudlande energin och glädjen till musiken (detta märktes verkligen i Antisocial)

Sämsta med uppträdandet:
Ljud kvalitén och att man inte riktigt lyckades få med publiken. Det var jag och två till där jag stod som kunde texterna... resten stod och halvsov... kom igen nu folk!

Betyg:
3.5 stycken Scott Ian getskägg av 5 möjliga.

Megadeth spelar:

Vilken kontrast det var när Megadeth kom ut på scenen. Efter cirka 45 minuter av ett fantastiskt live-band där Anthrax verkligen bjöd upp till dans kom nog världens sämsta live.

Dave Mustaine hördes knappt, och nej det var inte mikrofonerna det var fel på, under allas gemensamma spelning var han lika tyst. Visst han visade upp sig med något solo ibland men oftast stod han bara där framför mikrofonen. Inte heller blev det bättre under pauserna då man bara hörde något mummel. Det värsta var dock att jag hade en tjej bakom mig som hördes mer än vad sångaren gjorde. Hennes sångröst var inte okej.

En av dem få positiva sakerna under spelningen var att basisten Dave Ellefson var tillbaka igen och att han faktiskt spred lite energi över statystående bandet.

Dock hade ljudet börjat klarna upp, men det spelade inte så stor roll när bandet bara stod där. Inte ens min gamla favoritlåt Hangar 18 kunde räddas från tråkigheten.
Jag som hade tagit på mig min Megadeth t-shirt och allt. Hur kunde det bli såhär dåligt?

Bäst under konserten:
Under Symphony Of Destruction började faktiskt bandet spela upp sig lite och då kom det lite hopp i alla fall.

Sämst under konserten:
Daves röst, jag hade kunnat acceptera att dem är lite tråkiga, men att knappt höra sångaren? Där gick droppen.

Betyg:
2 pannkakor som Dave gjort av 5 möjliga (skämtet baserar sig på albumet: Killing Is My Business...And Business Is Good!) 

Nej Dave, dina pannkakor ger dig inte högre betyg.

  

Slayer kör vidare:


Efter att besvikelsen lagt sig var det dags för Slayer att ta plats på scenen. Som ni kanske vet har jag aldrig varit något fan av dem så det var väl inget jag såg fram emot.

När bandet entrade scenen gjorde dem det våldsamt och högljutt som bara Slayer kan göra. Och till min förvåning var dem tre första låtarna rätt bra. Man kunde släppa lös sina aggressioner i form av headbangs. Men efter ett tag blev det lite väl mycket. När bandet inte heller körde något mellansnack (jo ett innan Mandatory Suicide som handlade om ifall vi verkligen trodde vi var fria) var det svårt att skilja mellan de olika låtarna.

Även här var kvalitén på ljudet rätt dåligt, men det överglänste i alla fall Anthrax & Megadeth. Dock var jag väldigt besviken på början av Raining Blood då det var svårt att höra gitarrerna för trummorna.

Bäst med hela framträdandet var dock Kerry King. På bilderna ser han riktigt läskig ut, men i verkligheten... ja det är inget du vill möta under kvällspromenaden. Han var arg under hela konserten och när gitarren glappade i början var det verkligen ingen glad Kerry vi fick se framträda. Men mäktigt var det dessvärre!

I övrigt var Slayer bättre än förväntat och gav mer än vad Megadeth hade gjort innan. Dessutom var publiktrycket högre än innan och folk hade en mosh pit precis bakom oss.

Bästa med Slayer:
Att bandet verkligen gav allt + Angel of Death + att jag hade en skitsnygg tjej till vänster om mig! (dock hade hon en äldre pojkvän men ändå)

Sämsta med Slayer:
Svårigheten att höra när en ny låt börjar.

Betyg:
3.5  högerfanatiska amerikaner som påstått att Slayer är djävulsdyrkare (fast det skulle inte förvåna mig om sångaren o basisten Tom Araya var djävulen i mänsklig form).

Huvudnumret:

Många människor hade biljetter just för detta bandet och en hel del folk gav blanka f*n att dem tre andra stora skulle vara med. För dessa personer handlade denna kvällen bara om Metallica.
Jag var inte en av dessa, men däremot har det alltid varit en dröm att få se Metallica live.

Och när det började dra ihop sig tryckte sig alla fram till scenen. Jag fick två medelåldersmän utan t-shirts men med riktiga ölmagar bredvid mig. Det var svettigt, äckligt och trångt. Men stämningen och känslan av att snart få se Metallica gjorde det helt underbart.
När senare Ecstasy of Gold började spelas och alla sjöng med så hade man gåshud över hela kroppen.
Helt fantastisk känsla!

Sen kom Metallica ut och började spela Hit the Lights och publiken gick loss. Helt fantastiskt.
Man följde upp detta mästerverk med Master of Puppets och det kändes som inte livet kunde bli bättre.

Det går inte att beskriva hur bra Metallica var, man sopade verkligen banan med allt. Man använde sig av eld, fyrverkerier, saker som exploderade (speciellt under One). Solona var genomarbetade, slutet av varje låt var genomarbetet och allt satt till punkt och prickat! Även ljudet var nu även bra (dock inte perfekt) men skulle man dra paralleller till mat kan man säga att Metallica var som en fin hummer o dem andra var som brun choklad bit som grannens hund lämnat på trädgården.

Det enda negativa jag har att säga är att man kunde valt lite bättre låtar. Creeping death va riktigt bra, men skulle inte placerats som sista låt när man redan hade stått i 7 timmar, hade varit bättre med Nothing Else Matters (som inte ens spelades) och fått hela publiken att sjunga med. Damage Inc kunde man också skippat och kört Battery istället. Dessutom var min fader lite besviken för att man inte spelade Whiskey in the Jar, men det var väl kanske inte så stor risk.

Det finaste under konserten (om inte under hela kvällen) var efter Am I Evil covern då Dave Mustaine (sångaren i Megadeth) & James Hetfield (sångaren i Metallica) kramade om varandra och äntligen avslutade sin fejd de haft mot varandra. Blev varm i hjärtat av detta och jag tror även resten av publiken blev då dem möttes av jubel. Dock var detta extra nummer lite sämre på Ullevi eftersom:
1. Slayer skippade att vara med på det (svin).
2. Dave Mustaine hördes ej.
3. Det märktes att Scott Ian inte var med.

Ska sanningen fram var detta den bästa konserten jag varit på, och jag känner verkligen att det var väl spenderade pengar. Jag är hur glad som helst att jag skippade Peace & Love, även fast jag hade fått se Guden Dylan och sluppit åka buss nästan 15timmar.
Men å andra sidan slapp jag ligga på en äcklig camping.
Nej tacka vet jag husvagn.

Det bästa med Metallica:
Riktigt svårt att välja! Fast jag fångade ju plektrum och sen var ju For whom the bell tolls & Call of Ktulu.

Det sämsta med Metallica:
Damage Inc. och avsaknaden av Nothing Else Matters & Battery. Det är klassiker vi snackar om.

Betyg:
5 trumpinnar som Lars Ulrich kastade ut till publiken som jag inte lyckades fånga.

Det var allt från kvällen:

Kuriosa:
Under 3 av 4 dagar åt jag bara på McDonalds. Den fjärde lyxade vi till det lite... vi åt på Burger King.
Sen ska man aldrig undervärdera hotell-frukostar men det skriver jag om i ett annat inlägg, detta blev ju så långt!

Tack och hej, puss från mig!